..-

Påskafton 2015.
Sitter och lipar i soffan ensam hemma.
Har så ont i ryggen.
Får ej träna under helgen. När jag väl får träna igen måste jag träna lugnt. "som om du haft uppehåll i ett halvår"
Jag blir på riktigt helt deprimerad. Kommer bli fet och ful igen. Ont gör det.

Vad ska jag göra nu, älskar att träna, och nu får jag inte göra det. Eller jo, men halvhjärtat. Fuck that.
Vem gör nåt halvhjärtat? Är så bitter.
"Äsh, du får bara vila lite sen köra ingen." MEN VADÅ VILA. HUR LÄNGE. VAD SKA JAG GÖRA ISTÄLLET.
Har fan inget liv.
Så jävla deprierad. Så.Jävla.Deprimerad.

 

-..

Lika jävla risigt fortfarande.
Värdelös vecka, värdelös dag, värdelös jag.
Varför måste folk bete sig illa?
Varför måste folk ta mig för givet?

Vill bara bort här ifrån, blir svårare och svårare att ta sig upp ur sängen.
Måtte det vända snart. Eller nåt.
Vill åka iväg, slippa se all skit, höra all skit, känna all skit jag gör.
Varför kan man inte bara radera sina känslor? Varför måste man ha den förmågan av att kunna känna något alls?
Önskar jag var lika stark som innan. Icke.
 
Oduglig, värdelös, ful, tjock, efterbliven, irriterande, lat, bitter, negativ, tråkig, jobbig, dum i huvudet, störd.
Varje dag.



Duger inte, kommer aldrig göra, har aldrig gjort. Finns alltid någon, några snyggare, finare, smalare, trevligare, roligare, snällare, sötare än mig.
Varje dag.



Svårt att sova. Vill inte sova. Kan inte fatta att det blivit såhär. Varför är det såhär?
Man har mat på bordet, tak över huvudet. Varför är det så illa?
Orkar inte.
 
 

-..

Hur kan man komma till den punkten i sitt liv där man känner att ingenting duger?

Jag orkar inte, jag håller huvudet högt varje dag. 
Ler, skrattar, skojar, skämtar och pratar utan att någon får veta något.
Vilket egentligen är bra, då slipper man öppna sinnet och låta någon annan komma in.
Står och stampar på exakt samma ställe som jag gjorde för 1,5 år sen. Kommer ingen vart. Har fastnat.
Tar emot alla motgångar med öppna armar och har ingen lust att skydda mig själv mer.
Det är såhär nu. Finns ingenting att göra åt. Bara att gilla läget.
Jag önskar att jag hade drivkraften till att göra saker bättre, den tappade jag någonstans på vägen.

Jag önskar att jag kunde fylla det tomma hålet jag har inombords som alla andra tydligen har lyckats fylla. Jag har tappat det. Jag förstår egentligen inte hur jag tar mig upp från sängen varje dag, hur jag tar mig till gymmet, jobbet eller andra grejer. Jag förstår verkligen inte hur jag gör det. Jag går till gymmet för att jag måste, jag pluggar för att jag måste, jag tränar för att jag måste, jag träffar vänner för att det ska man göra, jag festar för att det är det jag kan. Jag gör ingenting för att jag vill det.
Jag tror jag har sjunkt så lågt att jag inte bryr mig längre. Jag bryr mig inte om någonting, är egentligen inte rädd för något. 
Jag känner mig fruktansvärt oönskad, obetydlig, ovärd. Vilket uppenbarligen stämmer också, till en viss del.
Någon som ska finnas för mig, vara min förebild och skydda mig till varje pris gör inte det. Vill inte, pallar inte.
Pratar inte om det, att sätta ord på just den känslan att vara oönskad går inte. Finns inte.

Jag skulle bara vilja försvinna ett tag. Samla mig själv, hitta mig själv igen.
Detta är inte jag, jag är rädd för saker, jag rättar till saker och jag är stark.
Inte nu längre.
Det går segt nu. Vet aldrig hur morgondagen blir, ingenting att se fram emot. Vet knappt vad jag vill längre.
Vill inte veta, orkar inte försöka sträva efter något som förmodligen inte skulle gå ändå.
Varför kan det inte bara vara okej allting? Varför kan jag inte få känna känslan av att vara lycklig?
Tror inte jag vet hur det känns faktiskt. 
Faktumet att det finns någon som egentligen inte vill ha mig, ville ha mig, förföljer mig och kommer förmodligen alltid göra det.
Blir sviken gång på gång när jag tror att allt kan bli bra igen, det blir det inte. 
Aldrig kommer jag förlåta för detta, aldrig kommer jag glömma hur någon förstörde en stor del av mitt liv.


Just another priceless work of art
RSS 2.0